Wihoo, jag är på en rulle!
(I´m on a roll)
Yepp, vågen fastställde imorse 79 kg prick. Äntligen under 80 igen, nu händer det något på riktigt. Ja okej det är 2 kilo under en hel månads tid men det är ändå 2 kilo.
Mitt utsatta mål är ju att vågen ska stå på 78 kilo till den 3 november. Det är en vecka tills dess, men jag ska verkligen kämpa för att gå ned det här sista kilot tills dess. Dock ska erkännas att jag är nöjd bara det står 78 kommatecken nånting.
Motivationen på topp!
Yepp, vågen fastställde imorse 79 kg prick. Äntligen under 80 igen, nu händer det något på riktigt. Ja okej det är 2 kilo under en hel månads tid men det är ändå 2 kilo.
Mitt utsatta mål är ju att vågen ska stå på 78 kilo till den 3 november. Det är en vecka tills dess, men jag ska verkligen kämpa för att gå ned det här sista kilot tills dess. Dock ska erkännas att jag är nöjd bara det står 78 kommatecken nånting.
Motivationen på topp!
Ibland...
...när jag sitter i soffan och ser min mage kan jag känna precis som kvinnan i filmklippet nedan. En främmande materia har klumpat ihop sig där som inte borde vara där och som jag inte vet varifrån den kom. Jag drabbas av panik och lätt äcklad känsla, jag vill bara slå bort det eller kravla ur mitt eget skinn. För visst är det väl så att långt inom mig bor en smal kvinna som desperat längtar ut.
Anna - var är hon?
Anna har tillfälligt lagt sig i sängen och dragit täcket över sig :). Träningen ligger på extrem sparlåga och orken finns inte till att promenera, simma eller gymma. Jag går inte så mycket på mitt arbete, men jag står desto mer och benen är blytunga när jag landar i soffan efter jobbet. Denna vecka har jag ägnat en hel del tid åt att förbereda mig på högskoleprovet som skall bli av till helgen.
Men NÄSTA vecka ska det bli nya tag - banne mig. Jag har dessutom fått lite extra go tack vare en liten flirt.
Jag har precis provat två gamla klänningar som jag köpt för två år sedan och längre tillbaka. Uppskattningsvis fattas cirka 3 centimeter på varje klänning för att dragkedjan ska gå igen. Men de dragkedjorna har gått igen tidigare och det ska de göra igen!
Tack vare kontraktet med min syster har jag hållit mig borta ifrån godiset, men på grund av bristande träning är det ingen märkbar skillnad på vågen. Senast jag stod på den visade den cirka 79.9 - 80.1. Så visst är det en skillnad men inte mycket att jubla över eller något som motiverar mig nämnvärt. När det står 78 kommer det att börja pirra i magen, då vet jag att det händer något på riktigt!
De båda klänningarna har jag hängt upp på galge utanför garderoben som en morot. Till nyår vill jag knata in på SOUK, eller liknande lite lyxigare butik och unna mig en riktigt fin nyårsblåsa - men endast om vågen visar under 75 kg.
Novembers stegtävling heter naturligtvis "Nyårsblåsan" och startar den 1 november. Jag hoppas att flera är med mig! Denna gången ska jag ge er lite mer att bita i, men jag måste erkänna att ni är en tuff kamp!
Men NÄSTA vecka ska det bli nya tag - banne mig. Jag har dessutom fått lite extra go tack vare en liten flirt.
Jag har precis provat två gamla klänningar som jag köpt för två år sedan och längre tillbaka. Uppskattningsvis fattas cirka 3 centimeter på varje klänning för att dragkedjan ska gå igen. Men de dragkedjorna har gått igen tidigare och det ska de göra igen!
Tack vare kontraktet med min syster har jag hållit mig borta ifrån godiset, men på grund av bristande träning är det ingen märkbar skillnad på vågen. Senast jag stod på den visade den cirka 79.9 - 80.1. Så visst är det en skillnad men inte mycket att jubla över eller något som motiverar mig nämnvärt. När det står 78 kommer det att börja pirra i magen, då vet jag att det händer något på riktigt!
De båda klänningarna har jag hängt upp på galge utanför garderoben som en morot. Till nyår vill jag knata in på SOUK, eller liknande lite lyxigare butik och unna mig en riktigt fin nyårsblåsa - men endast om vågen visar under 75 kg.
Novembers stegtävling heter naturligtvis "Nyårsblåsan" och startar den 1 november. Jag hoppas att flera är med mig! Denna gången ska jag ge er lite mer att bita i, men jag måste erkänna att ni är en tuff kamp!
Skäms på dig Anna
Det blev ingen morgonpromenad. Jag hade siktat in mig på detta, lagt fram alla kläder, ställde klockan för arla morgon och lade mig i tid.
Men inatt väcktes jag av den, för mig, ovälkomna röda vågen och kunde därefter inte somna om på länge på grund av magsmärtorna. Så när klockan ringde imorse var ingen Anna i stånd att promenera en timme innan jobbet.
Vet inte vad det är som känns så svårt med stegandet nu i förhållande till i våras. Det var väl alla sprittande vårkänslor som gjorde det till en ren fröjd att ta på sig promenadskorna (eller att kollegorna flåsade mig i nacken). 20 000 steg - en baggis, 25 000 - knappt godkänt. Nu futtar man runt på 11 om dagen och benen känns som bly.
Jag får väl ha lite tålamod att komma igång, men just nu känns det som att jag knappt kommer att ha kommit igång lagom till november då stegtävlingen är avslutad...
Men inatt väcktes jag av den, för mig, ovälkomna röda vågen och kunde därefter inte somna om på länge på grund av magsmärtorna. Så när klockan ringde imorse var ingen Anna i stånd att promenera en timme innan jobbet.
Vet inte vad det är som känns så svårt med stegandet nu i förhållande till i våras. Det var väl alla sprittande vårkänslor som gjorde det till en ren fröjd att ta på sig promenadskorna (eller att kollegorna flåsade mig i nacken). 20 000 steg - en baggis, 25 000 - knappt godkänt. Nu futtar man runt på 11 om dagen och benen känns som bly.
Jag får väl ha lite tålamod att komma igång, men just nu känns det som att jag knappt kommer att ha kommit igång lagom till november då stegtävlingen är avslutad...
VAR HAR JAG FÖRLAGT MIN MOTIVATION?
Jag är en oförbätterlig tjockis...
Jag provade just ut klädseln för den kommande helgens stora baluns - och det var inte kul vill jag lova. Tanken på att det fanns så mycket som jag kom i för ett halvår sedan... och att jag dessutom inte behövde gömma valkarna i svart och luftigt.
Nej hujedamig, nu är det bums i säng och motivera sig att gå upp och köra morgonprommis.
Natti!
Nej hujedamig, nu är det bums i säng och motivera sig att gå upp och köra morgonprommis.
Natti!
Vad gör alla superokända människor hela dagarna?
Och framför allt, hur gör de för att komma upp i så sjukt många steg per dag?
Själv snittar man med ansträngning på 11 000 cirka. 15 000 steg vore uthärdligt, 20 000 är en ren kamp. Än så länge i varje fall.
Och det verkar också som att mitt arbete har blivit betydligt mer stillasittande än det var tidigare. När jag kommer hem är jag som bäst uppe i 4 000, men oftast långt ifrån det så det innebär att det enda som gäller är promenadskorna på och sedan ägna hela kvällen på promenadstråken.
Dagens promenadlåt är:
The Ting Tings - Shut up and let me go. Med denna rytm får man bra avstamp i stegen.
Alternativ för lugnare promenader, den där mera lövsparkar-gången i höstsolen:
Själv snittar man med ansträngning på 11 000 cirka. 15 000 steg vore uthärdligt, 20 000 är en ren kamp. Än så länge i varje fall.
Och det verkar också som att mitt arbete har blivit betydligt mer stillasittande än det var tidigare. När jag kommer hem är jag som bäst uppe i 4 000, men oftast långt ifrån det så det innebär att det enda som gäller är promenadskorna på och sedan ägna hela kvällen på promenadstråken.
Dagens promenadlåt är:
The Ting Tings - Shut up and let me go. Med denna rytm får man bra avstamp i stegen.
Alternativ för lugnare promenader, den där mera lövsparkar-gången i höstsolen:
En gång var jag 70 kilo och drömde om 60...
Nu är jag 80 kilo och drömmer om 70...
Jag är besviken över dagens steg; 11 125, detta går inget vidare. Trodde att jag skulle ta mig över 14 000 iaf, men trots en promenad där jag snubblade fram med värkande ben tog det inte upp statistiken vidare. Jag måste se till att röra mig mer på jobbet.
Jag har för övrigt skapat en ny vana, att gå runt fruktdisken flera varv medan jag tänker, allt för att inte räknaren ska stanna.
Varje steg räknas!!
(jag får väl också acceptera att det tar tid att komma igång igen med tanke på att promenaderna har legat på latsidan typ...hela sommaren).
Jag är besviken över dagens steg; 11 125, detta går inget vidare. Trodde att jag skulle ta mig över 14 000 iaf, men trots en promenad där jag snubblade fram med värkande ben tog det inte upp statistiken vidare. Jag måste se till att röra mig mer på jobbet.
Jag har för övrigt skapat en ny vana, att gå runt fruktdisken flera varv medan jag tänker, allt för att inte räknaren ska stanna.
Varje steg räknas!!
(jag får väl också acceptera att det tar tid att komma igång igen med tanke på att promenaderna har legat på latsidan typ...hela sommaren).
Reko start
11 302 steg stegades det idag. Det är inte suveränt men jag passerade i alla fall det magiska 10-strecket (som är det rekommenderade för en god hälsa).
Sedan har jag haft godissug idag, så man får ju nästan skämmas över sitt tidigare inlägg om det fenomenala kontraktet. Jag åt dock inte något godis, däremot typ fem drömyoghurt (sooocker...) och säkert två kilo frukt.
Sedan har jag haft godissug idag, så man får ju nästan skämmas över sitt tidigare inlägg om det fenomenala kontraktet. Jag åt dock inte något godis, däremot typ fem drömyoghurt (sooocker...) och säkert två kilo frukt.
Lets go!
Tack vare ett tips ifrån Nenny har jag nu startar en månads stegtävling på Promenix.se - en gratissida som håller räkningen åt mig och andra deltagande i min tävling.
Kort om tävlingen:
Start: måndag 6/10
Mål: 6/11
Regler: Räknaren bärs både på arbetet och fritiden. Flåsiga aktiviteter utöver steg (såsom simning, gym mm) gör att man får tillgodoräkna sig 2 700 steg per halvtimme, 5 400 steg per timme.
Vad väntar du på? Lets go!
Kort om tävlingen:
Start: måndag 6/10
Mål: 6/11
Regler: Räknaren bärs både på arbetet och fritiden. Flåsiga aktiviteter utöver steg (såsom simning, gym mm) gör att man får tillgodoräkna sig 2 700 steg per halvtimme, 5 400 steg per timme.
Vad väntar du på? Lets go!
Mental förberedelse och ett tips för de lika karaktärslösa som jag
Nu gäller det alltså. Imorgon börjar Mission blobb på allvar.
Därför vill jag komma med ett litet tips till alla de som är lika karaktärslösa som jag. Vem känner inte igen sig i att man varje söndagkväll lovar sig själva att man inte ska äta något onyttigt under hela veckan, eller på kanske två veckor. Sedan tar man sig som bäst till tisdagen, men oftast ger i alla fall jag efter redan på måndageftermiddag då jag går förbi en liten chokladbit. Ni vet nog hur det är, man ser chokladbiten och tänker att Nä, jag ska ju inte äta, det går en liten stund och snart börjar tankegångarna istället bli Men tänk om man skulle..Nej! Jag skulle ju inte! Efter ytterligare en stund Men det är ju bara EN bit, jag kan ju börja imorgon istället. Efter det tar det inte många minuter innan man kapitulerar och kastar sig över chokladen med de övertygande orden Jag börjar imorgon, det här var ju ändå bara första dagen, vad gör det för skillnad? Jag är ju dessutom inte alls särskilt tjock heller. Har tanken väl satt sig så kan man inte släppa den och till sist ger man upp.
Sedan kommer de förhatliga skuldkänslorna, besvikelsen över att man varit så odisciplinerad och om man är som jag slutar det oftast i en hel godis-orgie Det är ju ändå redan förstört. Och då ska man börja nästa vecka istället, och nästa och nästa. Vad det mest blir är att man varje vecka innan den nya veckan äter som en gris, eftersom man inte kommer att äta godis på så länge sedan. Och på måndag vet vi alla vad som händer...
De flesta tidningar och hälso-experter brukar ju tipsa om att äta ordentligt med mellanmål för att slippa sockersuget, eller ha med sig en påse morotsbitar eller liknande när andan faller på. Som att morötter skulle hjälpa så snart som en chokladbit satt sig på hjärnan!
Nä, jag kör en annan metod som faktiskt hjälper. Skriv ett kontrakt! Alla har vi nog någon förälder, en kompis eller ett syskon som är medveten om situationen och vill hjälpa till.
Jag skrev ett kontrakt med min lillasyster. Det var utformat så att jag lovade att inte äta godis, chips, dricka, glass, saft och så vidare (alltså allt jag inte bör äta) förrän den 1 december i år. Tillåtet är popcorn, salta pinnar/kex och naturgodis (endast nötter, inget med choklad/yoghurt).
För att göra det uthärdligt har jag fått välja två tillfällen tills dess som jag är tillåten att äta onyttigt. För mig gick det ena tillfället åt i helgen och mitt nästa har jag valt till all helgona.
Det fina i kråksången är att man inte bara skriver under kontraktet, utan att ett kontraktsbrott dessutom debiteras med 800 kronor till min syster.
Så mitt tänk när jag nu ser en chokladbit har istället blivit Åh, en chokladbit skulle vara gott, fast det får jag ju inte äta...nej, ingen chokladbit i världen är värd 800 kronor. Det får allt vara det. Suget släpper direkt eftersom jag vet att det inte är lönt att tänka på.
Denna typ av kontrakt kräver naturligtvis att man är hederlig och har ett samvete så att man inte går och smygäter. Men för mig är ett löfte ett löfte, ett som är värt 800 kronor därtill. Klokast är att välja någon man inte vill se besviken och skriva kontraktet med denna. Gör det seriöst med två underskrifter, datum med mera så att det känns mer som på riktigt.
Jag rekommenderar denna metod å det varmaste!
Därför vill jag komma med ett litet tips till alla de som är lika karaktärslösa som jag. Vem känner inte igen sig i att man varje söndagkväll lovar sig själva att man inte ska äta något onyttigt under hela veckan, eller på kanske två veckor. Sedan tar man sig som bäst till tisdagen, men oftast ger i alla fall jag efter redan på måndageftermiddag då jag går förbi en liten chokladbit. Ni vet nog hur det är, man ser chokladbiten och tänker att Nä, jag ska ju inte äta, det går en liten stund och snart börjar tankegångarna istället bli Men tänk om man skulle..Nej! Jag skulle ju inte! Efter ytterligare en stund Men det är ju bara EN bit, jag kan ju börja imorgon istället. Efter det tar det inte många minuter innan man kapitulerar och kastar sig över chokladen med de övertygande orden Jag börjar imorgon, det här var ju ändå bara första dagen, vad gör det för skillnad? Jag är ju dessutom inte alls särskilt tjock heller. Har tanken väl satt sig så kan man inte släppa den och till sist ger man upp.
Sedan kommer de förhatliga skuldkänslorna, besvikelsen över att man varit så odisciplinerad och om man är som jag slutar det oftast i en hel godis-orgie Det är ju ändå redan förstört. Och då ska man börja nästa vecka istället, och nästa och nästa. Vad det mest blir är att man varje vecka innan den nya veckan äter som en gris, eftersom man inte kommer att äta godis på så länge sedan. Och på måndag vet vi alla vad som händer...
De flesta tidningar och hälso-experter brukar ju tipsa om att äta ordentligt med mellanmål för att slippa sockersuget, eller ha med sig en påse morotsbitar eller liknande när andan faller på. Som att morötter skulle hjälpa så snart som en chokladbit satt sig på hjärnan!
Nä, jag kör en annan metod som faktiskt hjälper. Skriv ett kontrakt! Alla har vi nog någon förälder, en kompis eller ett syskon som är medveten om situationen och vill hjälpa till.
Jag skrev ett kontrakt med min lillasyster. Det var utformat så att jag lovade att inte äta godis, chips, dricka, glass, saft och så vidare (alltså allt jag inte bör äta) förrän den 1 december i år. Tillåtet är popcorn, salta pinnar/kex och naturgodis (endast nötter, inget med choklad/yoghurt).
För att göra det uthärdligt har jag fått välja två tillfällen tills dess som jag är tillåten att äta onyttigt. För mig gick det ena tillfället åt i helgen och mitt nästa har jag valt till all helgona.
Det fina i kråksången är att man inte bara skriver under kontraktet, utan att ett kontraktsbrott dessutom debiteras med 800 kronor till min syster.
Så mitt tänk när jag nu ser en chokladbit har istället blivit Åh, en chokladbit skulle vara gott, fast det får jag ju inte äta...nej, ingen chokladbit i världen är värd 800 kronor. Det får allt vara det. Suget släpper direkt eftersom jag vet att det inte är lönt att tänka på.
Denna typ av kontrakt kräver naturligtvis att man är hederlig och har ett samvete så att man inte går och smygäter. Men för mig är ett löfte ett löfte, ett som är värt 800 kronor därtill. Klokast är att välja någon man inte vill se besviken och skriva kontraktet med denna. Gör det seriöst med två underskrifter, datum med mera så att det känns mer som på riktigt.
Jag rekommenderar denna metod å det varmaste!
Stegtävling?
Promenader är ju som bekant mycket billigt och dessutom inte lika farligt för kroppen som exempelvis tyngdlyftning kan vara. Men är det inte ofta förbannat trist och tråkigt? Särskilt vid ruggiga dagar som denna är det svårt att motivera sig själv att gå upp ur en skön säng för att huttra runt ensam utomhus.
I våras höll vi i en stegtävling på jobbet, vi deltog i korpens stegtävling som hölls över hela landet. Jag var inte särskilt motiverad av att slå något rekord över alla, de värsta galningarna snittade ju på runt 40 - 50 000 steg om dagen! (vad jobbar sådana människor med egentligen? HINNER de att jobba överhuvudtaget??). Men det var däremot peppande att försöka slå sina kollegor och denna tävling hjälpte mig så långt att promenaderna, som tidigare varit så tråkiga, blev ett verkligt behov för mig. Hade jag inte gått runt 15 000 steg när kvällen kom var jag tvungen att gå ut för en extra runda runt kvarteret för att inte benen skulle klia på mig (man fick ju dessutom inte låta kollegorna gå om).
Så vad sägs? Jag har inte riktigt funderat ut detaljerna, men jag startar på måndag (varför alltid en måndag?) och tänkte varje kväll lägga in dagens steg. De som vill vara med kan ju lägga in sina steg i kommentetor-raden under på varje dags inlägg så har vi koll på hur vi ligger till gentemot varandra :).
Vi kan väl säga att tävlingen pågår under en månad till att börja med? För enkelhetens skull får alla själva räkna ut sin totala stegsumma och redovisa det på slutdatumet. Segraren vinner en "lättare" tillvaro ;).
Jag hoppas att någon är på!
I våras höll vi i en stegtävling på jobbet, vi deltog i korpens stegtävling som hölls över hela landet. Jag var inte särskilt motiverad av att slå något rekord över alla, de värsta galningarna snittade ju på runt 40 - 50 000 steg om dagen! (vad jobbar sådana människor med egentligen? HINNER de att jobba överhuvudtaget??). Men det var däremot peppande att försöka slå sina kollegor och denna tävling hjälpte mig så långt att promenaderna, som tidigare varit så tråkiga, blev ett verkligt behov för mig. Hade jag inte gått runt 15 000 steg när kvällen kom var jag tvungen att gå ut för en extra runda runt kvarteret för att inte benen skulle klia på mig (man fick ju dessutom inte låta kollegorna gå om).
Så vad sägs? Jag har inte riktigt funderat ut detaljerna, men jag startar på måndag (varför alltid en måndag?) och tänkte varje kväll lägga in dagens steg. De som vill vara med kan ju lägga in sina steg i kommentetor-raden under på varje dags inlägg så har vi koll på hur vi ligger till gentemot varandra :).
Vi kan väl säga att tävlingen pågår under en månad till att börja med? För enkelhetens skull får alla själva räkna ut sin totala stegsumma och redovisa det på slutdatumet. Segraren vinner en "lättare" tillvaro ;).
Jag hoppas att någon är på!
Mitt livs historia klätt i kilon
Jag har egentligen alltid varit smått överviktig, men överlag ganska tillfreds med mig själv ändå.
Under skoltiden ifrån lekis till högstadie var jag väl rätt mullig och började att lägga på mig ganska bra. Nu i efterhand kan jag i och för sig se tillbaka på mig själv och inte förstå varför jag tyckte att jag var tjock.
Under sommarlovet till åttonde klass försvann 10 kilo ifrån min kropp helt magiskt. Jag gick ifrån 72 kg till 62 kg i ett nafs, jag TÄNKTE inte ens på att gå ned i vikt - det bara hände utan vidare. Det underbara var också att jag fick en helt ny garderob i och med att jag plötsligt också kom i min syrras kläder (nåja, det mesta iaf).
Jag tror att jag cyklade mycket den sommaren, levde huvudsakligen på att frossa i jordgubbar under den säsongen och var i slutändan mycket noga med att bara äta godis i måttlig mängd och endast under helgen. Att jag kände mig allmänt lycklig och tillfreds med livet just då gjorde nog mycket till.
Men jag gick naturligtvis upp de där kilona ganska snabbt, och trots ett löfte om att göra om samma sak igen kommande sommar så fortsatte jag att gå upp ännu mer.
När jag började gymnasiet vägde jag alltså runt 80-strecket och när jag då såg mig själv på kort blev jag chockad över det som mötte mig. Följande sommar gick jag dessutom upp ytterligare något kilo. Trots att jag cyklade till sommarjobbet 7 km fram och tillbaka i tre veckor, men på jobbet blev det en hel del sötsaker.
Jag träffade en kille och det peppade mig att gå ned i vikt under hösten, vilket jag också gjorde. 72 kilo vägde jag då jag ställde mig på vågen november 2003. Men till sommaren därpå hade jag pendlat upp och ner och vägde säkert närmare 80 kg igen. Som jag under sommaren förvandlade till 74 kg och klasskompisarna applåderade på höstterminen.
Under första tiden i tredje ring såg livet ljust på mig, under vintern slog jag också vad med min pojkvän och det hjälpte mig att hålla en fin figur. Men igen...
till studenten hade jag självklart gottat till det igen och trots att jag hade lovat mig själv att vara smal tills dess hade kilona återigen smugit sig på.
Efter skolan flyttade jag till Stockholm och min blivande sambo. Att ha det lite snålt med pengar gjorde mig nog gott. Jag höll mig länge ganska stadigt på 70-72 kg.
Tills jag bytte jobb till ett som krävde mycket energi och lämnade ingen ork kvar till träning. Jag hade dessutom få tillfällen att få tid till lunch, desto fler tillfällen blev det till att frossa i det fikabröd och godis som fanns tillgängligt. Och sedan 2 år tillbaka har jag vistats i min kroppshydda som tycks stannat på 79-80 kg. Att min sambo avskydde fett och sötsaker hjälpte inte, det skapade istället ett smygätande utan dess like.
I våras, 2008, fick jag hjälp av en kollega som peppade mig ner till 76 kg. Men återigen..under sommaren har det smugit tillbaka och landade nu på fasansfulla 81,4. Jag bannar naturligtvis mig själv när jag ser korten ifrån juni då jag precis började komma i klänningar och festkläder som har legat oanvända i oändlighet.
Så här står jag nu, materian ska bort så att det skriker om det! Problemet är att jag fått en sådan självbild att jag bara känner mig som en blobb (som jag brukar kalla mig) som jäser i soffan, helt utan motivation att göra någonting. Jag har trots flera lyckade försök på något sätt förlorat tilltron till att kunna gå ned i vikt och jag tror att de negativa tankarna hindrar mig ifrån att gå ned hur mycket jag än försöker.
Så snälla hjälp mig! Detta känns som lite av ett sista hopp. Jag tror att det skulle hjälpa mig enormt att ha kontakt med andra i samma sits, peppa varandra och följa varandras utveckling.
Heja oss!
Under skoltiden ifrån lekis till högstadie var jag väl rätt mullig och började att lägga på mig ganska bra. Nu i efterhand kan jag i och för sig se tillbaka på mig själv och inte förstå varför jag tyckte att jag var tjock.
Under sommarlovet till åttonde klass försvann 10 kilo ifrån min kropp helt magiskt. Jag gick ifrån 72 kg till 62 kg i ett nafs, jag TÄNKTE inte ens på att gå ned i vikt - det bara hände utan vidare. Det underbara var också att jag fick en helt ny garderob i och med att jag plötsligt också kom i min syrras kläder (nåja, det mesta iaf).
Jag tror att jag cyklade mycket den sommaren, levde huvudsakligen på att frossa i jordgubbar under den säsongen och var i slutändan mycket noga med att bara äta godis i måttlig mängd och endast under helgen. Att jag kände mig allmänt lycklig och tillfreds med livet just då gjorde nog mycket till.
Men jag gick naturligtvis upp de där kilona ganska snabbt, och trots ett löfte om att göra om samma sak igen kommande sommar så fortsatte jag att gå upp ännu mer.
När jag började gymnasiet vägde jag alltså runt 80-strecket och när jag då såg mig själv på kort blev jag chockad över det som mötte mig. Följande sommar gick jag dessutom upp ytterligare något kilo. Trots att jag cyklade till sommarjobbet 7 km fram och tillbaka i tre veckor, men på jobbet blev det en hel del sötsaker.
Jag träffade en kille och det peppade mig att gå ned i vikt under hösten, vilket jag också gjorde. 72 kilo vägde jag då jag ställde mig på vågen november 2003. Men till sommaren därpå hade jag pendlat upp och ner och vägde säkert närmare 80 kg igen. Som jag under sommaren förvandlade till 74 kg och klasskompisarna applåderade på höstterminen.
Under första tiden i tredje ring såg livet ljust på mig, under vintern slog jag också vad med min pojkvän och det hjälpte mig att hålla en fin figur. Men igen...
till studenten hade jag självklart gottat till det igen och trots att jag hade lovat mig själv att vara smal tills dess hade kilona återigen smugit sig på.
Efter skolan flyttade jag till Stockholm och min blivande sambo. Att ha det lite snålt med pengar gjorde mig nog gott. Jag höll mig länge ganska stadigt på 70-72 kg.
Tills jag bytte jobb till ett som krävde mycket energi och lämnade ingen ork kvar till träning. Jag hade dessutom få tillfällen att få tid till lunch, desto fler tillfällen blev det till att frossa i det fikabröd och godis som fanns tillgängligt. Och sedan 2 år tillbaka har jag vistats i min kroppshydda som tycks stannat på 79-80 kg. Att min sambo avskydde fett och sötsaker hjälpte inte, det skapade istället ett smygätande utan dess like.
I våras, 2008, fick jag hjälp av en kollega som peppade mig ner till 76 kg. Men återigen..under sommaren har det smugit tillbaka och landade nu på fasansfulla 81,4. Jag bannar naturligtvis mig själv när jag ser korten ifrån juni då jag precis började komma i klänningar och festkläder som har legat oanvända i oändlighet.
Så här står jag nu, materian ska bort så att det skriker om det! Problemet är att jag fått en sådan självbild att jag bara känner mig som en blobb (som jag brukar kalla mig) som jäser i soffan, helt utan motivation att göra någonting. Jag har trots flera lyckade försök på något sätt förlorat tilltron till att kunna gå ned i vikt och jag tror att de negativa tankarna hindrar mig ifrån att gå ned hur mycket jag än försöker.
Så snälla hjälp mig! Detta känns som lite av ett sista hopp. Jag tror att det skulle hjälpa mig enormt att ha kontakt med andra i samma sits, peppa varandra och följa varandras utveckling.
Heja oss!
Ironi?
Inse humorn i att under mitt inlägg följer reklamen Gå ned 5 kg snabbt?
Jag inser också att jag är betydligt tjockare än vad jag trodde, förr har det känts tvärtom....
Jag inser också att jag är betydligt tjockare än vad jag trodde, förr har det känts tvärtom....
I'm just one stomach flu away from my goal weight...
Nu får det vara bra. Slut på socker och skit. Framförallt slut på tristessätande och start för tränandet.
Mitt problem är egentligen inte att jag äter enorma mängder mat och dricker tre liter cola om dagen. Mitt problem är det där förströdda oj-nu-går-jag-förbi-en-liten-choklad-att-stoppa-i-munnen-ack-så-enkelt-ätandet. Eller när man sitter i tevesoffan och vill sysselsätta fingrarna med någon form av aktivering - alltså länsa kylen. Eller så äter jag för ätandets skull helt enkelt. Jag kan äta jordnötter och bananchips bara för att äta, trots att jag inte tycker om det.
Och kilona smög sig på, ojoj vad de smög bra tills dess att byxorna inte gick att knäppa längre.
Nu är självbilden i botten och jag kan ligga vaken om nätterna och drömma om forna dagar då klänningarna satt följsamt utan valkar. Frustrerat sömnlös för att jag hatar det extra som sitter på min kropp, främst då på magen. Det är som främmande materia på min kropp, och jag känner att det smalare jaget inom den där ytan förtvivlat längtar ut.
Jag vill inte vara pinnsmal, jag gillar mina former men nu har det gått överstyr.
Man kan väl säga som så; inom mig finns en smal kvinna som desperat längtar ut. Nu ska materian bort!
Längd: 169 cm
Nuvarande vikt: 81, 4 kg
Mål: 68 kg
Nuvarande BMI: 28, 4 (när fan blev det så högt??!)
Mål BMI: 23-24
Nuvarande midjemått: ca 100 cm (banne mig, jag är gubbtjock...)
Mål midjemått: mellan 75-80 cm
Mängd kroppsfett: ca 34%
Mål kroppsfett: Under 30%
Delmål 1: 2008-11-03. 78 kg
Delmål 2: 2008-12-01. 75 kg
Sedan tar vi det ifrån det...
ATTRAKTIVT??
Mitt problem är egentligen inte att jag äter enorma mängder mat och dricker tre liter cola om dagen. Mitt problem är det där förströdda oj-nu-går-jag-förbi-en-liten-choklad-att-stoppa-i-munnen-ack-så-enkelt-ätandet. Eller när man sitter i tevesoffan och vill sysselsätta fingrarna med någon form av aktivering - alltså länsa kylen. Eller så äter jag för ätandets skull helt enkelt. Jag kan äta jordnötter och bananchips bara för att äta, trots att jag inte tycker om det.
Och kilona smög sig på, ojoj vad de smög bra tills dess att byxorna inte gick att knäppa längre.
Nu är självbilden i botten och jag kan ligga vaken om nätterna och drömma om forna dagar då klänningarna satt följsamt utan valkar. Frustrerat sömnlös för att jag hatar det extra som sitter på min kropp, främst då på magen. Det är som främmande materia på min kropp, och jag känner att det smalare jaget inom den där ytan förtvivlat längtar ut.
Jag vill inte vara pinnsmal, jag gillar mina former men nu har det gått överstyr.
Man kan väl säga som så; inom mig finns en smal kvinna som desperat längtar ut. Nu ska materian bort!
Längd: 169 cm
Nuvarande vikt: 81, 4 kg
Mål: 68 kg
Nuvarande BMI: 28, 4 (när fan blev det så högt??!)
Mål BMI: 23-24
Nuvarande midjemått: ca 100 cm (banne mig, jag är gubbtjock...)
Mål midjemått: mellan 75-80 cm
Mängd kroppsfett: ca 34%
Mål kroppsfett: Under 30%
Delmål 1: 2008-11-03. 78 kg
Delmål 2: 2008-12-01. 75 kg
Sedan tar vi det ifrån det...
ATTRAKTIVT??
