onestomachfluaway

Jag har egentligen alltid varit smått överviktig, men överlag ganska tillfreds med mig själv ändå.
Under skoltiden ifrån lekis till högstadie var jag väl rätt mullig och började att lägga på mig ganska bra. Nu i efterhand kan jag i och för sig se tillbaka på mig själv och inte förstå varför jag tyckte att jag var tjock.
Under sommarlovet till åttonde klass försvann 10 kilo ifrån min kropp helt magiskt. Jag gick ifrån 72 kg till 62 kg i ett nafs, jag TÄNKTE inte ens på att gå ned i vikt - det bara hände utan vidare. Det underbara var också att jag fick en helt ny garderob i och med att jag plötsligt också kom i min syrras kläder (nåja, det mesta iaf).
Jag tror att jag cyklade mycket den sommaren, levde huvudsakligen på att frossa i jordgubbar under den säsongen och var i slutändan mycket noga med att bara äta godis i måttlig mängd och endast under helgen. Att jag kände mig allmänt lycklig och tillfreds med livet just då gjorde nog mycket till.
Men jag gick naturligtvis upp de där kilona ganska snabbt, och trots ett löfte om att göra om samma sak igen kommande sommar så fortsatte jag att gå upp ännu mer.
När jag började gymnasiet vägde jag alltså runt 80-strecket och när jag då såg mig själv på kort blev jag chockad över det som mötte mig. Följande sommar gick jag dessutom upp ytterligare något kilo. Trots att jag cyklade till sommarjobbet 7 km fram och tillbaka i tre veckor, men på jobbet blev det en hel del sötsaker.
Jag träffade en kille och det peppade mig att gå ned i vikt under hösten, vilket jag också gjorde. 72 kilo vägde jag då jag ställde mig på vågen november 2003. Men till sommaren därpå hade jag pendlat upp och ner och vägde säkert närmare 80 kg igen. Som jag under sommaren förvandlade till 74 kg och klasskompisarna applåderade på höstterminen.
Under första tiden i tredje ring såg livet ljust på mig, under vintern slog jag också vad med min pojkvän och det hjälpte mig att hålla en fin figur. Men igen...
till studenten hade jag självklart gottat till det igen och trots att jag hade lovat mig själv att vara smal tills dess hade kilona återigen smugit sig på.
Efter skolan flyttade jag till Stockholm och min blivande sambo. Att ha det lite snålt med pengar gjorde mig nog gott. Jag höll mig länge ganska stadigt på 70-72 kg.
Tills jag bytte jobb till ett som krävde mycket energi och lämnade ingen ork kvar till träning. Jag hade dessutom få tillfällen att få tid till lunch, desto fler tillfällen blev det till att frossa i det fikabröd och godis som fanns tillgängligt. Och sedan 2 år tillbaka har jag vistats i min kroppshydda som tycks stannat på 79-80 kg. Att min sambo avskydde fett och sötsaker hjälpte inte, det skapade istället ett smygätande utan dess like.
I våras, 2008, fick jag hjälp av en kollega som peppade mig ner till 76 kg. Men återigen..under sommaren har det smugit tillbaka och landade nu på fasansfulla 81,4. Jag bannar naturligtvis mig själv när jag ser korten ifrån juni då jag precis började komma i klänningar och festkläder som har legat oanvända i oändlighet.
Så här står jag nu, materian ska bort så att det skriker om det! Problemet är att jag fått en sådan självbild att jag bara känner mig som en blobb (som jag brukar kalla mig) som jäser i soffan, helt utan motivation att göra någonting. Jag har trots flera lyckade försök på något sätt förlorat tilltron till att kunna gå ned i vikt och jag tror att de negativa tankarna hindrar mig ifrån att gå ned hur mycket jag än försöker.
Så snälla hjälp mig! Detta känns som lite av ett sista hopp. Jag tror att det skulle hjälpa mig enormt att ha kontakt med andra i samma sits, peppa varandra och följa varandras utveckling.
Heja oss!