onestomachfluaway

Älskade jycke, tänk vid så många svårigheter i livet som du funnits vid min sida ♡


Igårkväll myste jag och karln till det. Ingen frossarkväll direkt, delade en liten skål popcorn och ett hekto godis ska en väl få unne sä'? Med stolthet kan jag berätta att jag under senare år har blivit riktigt ordentlig med godiset sedan jag införde regeln att bara ta en bit av varje sort jag gillar. Då blir det aldrig mer än 1,5 hekto - vilket man blir nog så illamående av att äta när man faktiskt känner efter! Min övervikt baseras nog främst på fruktfrosseri i allmänhet, clementiner och melon i synnerhet.

Dock kom suget som ett brev på posten, ganska ordentligt också med tanke på att det blev lite slarv under den röda veckan (i helgen). Hade sådana gruvliga fantasier om hur gott det skulle vara med lite never stop och en lussebulle att jag höll på att gå åt fullständigt. Det blir ofta väldigt svårt för mig så snart jag känner att dagen kommer i osynk, vi kom ur sängen sent, frukost blev närmare lunch och jag var fortfarande mätt på det vi åt igår. Då får jag liksom sådan total omotivation och vill bara ligga i soffan.
Jag har äntligen kunnat släppa mina tvång, eller känslor av att "nu är det ändå förstört så jag kan lika gärna äta". Jag vet att en kväll med godis inte innebär att jag ska börja igen nästa måndag, eller att en bit tårta ska betyda att jag lika gärna kan frossa resten av dagen. Däremot frestar december månad på ordentligt vad gäller mysfaktorn. Så fort jag sätter mig i soffan känner jag suget efter glögg och sånt som hör julen till.

Tills en kompis påminde mig om att jag ju egentligen inte är sugen på choklad utan på hur jag vill se ut på stranden i januari.
Så sant hon hade, och även om jag tyckte att jag varit duktig på gymet idag och gott kunde äta en lussebulle så gick jag faktiskt ut på en promenad med hunden för att tänka på annat. Som till sist fick mig att inse att jag inte alls vill ha någon lussebulle. Varför skulle jag vilja det när jag ändå såg min silhuett i spegeln på gymet och kände mig ganska smal? (visst, lite platt rumpa men det får man leva med eller pumpa upp). Och varför skulle jag vilja sabba nästa veckas invägning totalt? (vilket jag kommer att göra om jag inte skärper dessa sista dagar innan). Nu när jag de fakto bara har dryga tre kilo kvar till att ha ett BMI som räknas till normalvikt, varför kasta en lussebulle i ansiktet på det?

Jag är så jäkla glad att jag har min hund som får ut mig på långa promenader, så att jag får in lite frisk luft i tankegångarna. Det är nog hans förtjänst och outtröttliga energi som gjort att jag aldrig (knappt) vägt över 80 kilo (en katastrofartad vägning för några år sedan snuddade jag 82 kilo, och efterföljande veckor bodde jag på gymet)


Träning:
15'122 steg.