Reko start
11 302 steg stegades det idag. Det är inte suveränt men jag passerade i alla fall det magiska 10-strecket (som är det rekommenderade för en god hälsa).
Sedan har jag haft godissug idag, så man får ju nästan skämmas över sitt tidigare inlägg om det fenomenala kontraktet. Jag åt dock inte något godis, däremot typ fem drömyoghurt (sooocker...) och säkert två kilo frukt.
Sedan har jag haft godissug idag, så man får ju nästan skämmas över sitt tidigare inlägg om det fenomenala kontraktet. Jag åt dock inte något godis, däremot typ fem drömyoghurt (sooocker...) och säkert två kilo frukt.
Lets go!
Tack vare ett tips ifrån Nenny har jag nu startar en månads stegtävling på Promenix.se - en gratissida som håller räkningen åt mig och andra deltagande i min tävling.
Kort om tävlingen:
Start: måndag 6/10
Mål: 6/11
Regler: Räknaren bärs både på arbetet och fritiden. Flåsiga aktiviteter utöver steg (såsom simning, gym mm) gör att man får tillgodoräkna sig 2 700 steg per halvtimme, 5 400 steg per timme.
Vad väntar du på? Lets go!
Kort om tävlingen:
Start: måndag 6/10
Mål: 6/11
Regler: Räknaren bärs både på arbetet och fritiden. Flåsiga aktiviteter utöver steg (såsom simning, gym mm) gör att man får tillgodoräkna sig 2 700 steg per halvtimme, 5 400 steg per timme.
Vad väntar du på? Lets go!
Mental förberedelse och ett tips för de lika karaktärslösa som jag
Nu gäller det alltså. Imorgon börjar Mission blobb på allvar.
Därför vill jag komma med ett litet tips till alla de som är lika karaktärslösa som jag. Vem känner inte igen sig i att man varje söndagkväll lovar sig själva att man inte ska äta något onyttigt under hela veckan, eller på kanske två veckor. Sedan tar man sig som bäst till tisdagen, men oftast ger i alla fall jag efter redan på måndageftermiddag då jag går förbi en liten chokladbit. Ni vet nog hur det är, man ser chokladbiten och tänker att Nä, jag ska ju inte äta, det går en liten stund och snart börjar tankegångarna istället bli Men tänk om man skulle..Nej! Jag skulle ju inte! Efter ytterligare en stund Men det är ju bara EN bit, jag kan ju börja imorgon istället. Efter det tar det inte många minuter innan man kapitulerar och kastar sig över chokladen med de övertygande orden Jag börjar imorgon, det här var ju ändå bara första dagen, vad gör det för skillnad? Jag är ju dessutom inte alls särskilt tjock heller. Har tanken väl satt sig så kan man inte släppa den och till sist ger man upp.
Sedan kommer de förhatliga skuldkänslorna, besvikelsen över att man varit så odisciplinerad och om man är som jag slutar det oftast i en hel godis-orgie Det är ju ändå redan förstört. Och då ska man börja nästa vecka istället, och nästa och nästa. Vad det mest blir är att man varje vecka innan den nya veckan äter som en gris, eftersom man inte kommer att äta godis på så länge sedan. Och på måndag vet vi alla vad som händer...
De flesta tidningar och hälso-experter brukar ju tipsa om att äta ordentligt med mellanmål för att slippa sockersuget, eller ha med sig en påse morotsbitar eller liknande när andan faller på. Som att morötter skulle hjälpa så snart som en chokladbit satt sig på hjärnan!
Nä, jag kör en annan metod som faktiskt hjälper. Skriv ett kontrakt! Alla har vi nog någon förälder, en kompis eller ett syskon som är medveten om situationen och vill hjälpa till.
Jag skrev ett kontrakt med min lillasyster. Det var utformat så att jag lovade att inte äta godis, chips, dricka, glass, saft och så vidare (alltså allt jag inte bör äta) förrän den 1 december i år. Tillåtet är popcorn, salta pinnar/kex och naturgodis (endast nötter, inget med choklad/yoghurt).
För att göra det uthärdligt har jag fått välja två tillfällen tills dess som jag är tillåten att äta onyttigt. För mig gick det ena tillfället åt i helgen och mitt nästa har jag valt till all helgona.
Det fina i kråksången är att man inte bara skriver under kontraktet, utan att ett kontraktsbrott dessutom debiteras med 800 kronor till min syster.
Så mitt tänk när jag nu ser en chokladbit har istället blivit Åh, en chokladbit skulle vara gott, fast det får jag ju inte äta...nej, ingen chokladbit i världen är värd 800 kronor. Det får allt vara det. Suget släpper direkt eftersom jag vet att det inte är lönt att tänka på.
Denna typ av kontrakt kräver naturligtvis att man är hederlig och har ett samvete så att man inte går och smygäter. Men för mig är ett löfte ett löfte, ett som är värt 800 kronor därtill. Klokast är att välja någon man inte vill se besviken och skriva kontraktet med denna. Gör det seriöst med två underskrifter, datum med mera så att det känns mer som på riktigt.
Jag rekommenderar denna metod å det varmaste!
Därför vill jag komma med ett litet tips till alla de som är lika karaktärslösa som jag. Vem känner inte igen sig i att man varje söndagkväll lovar sig själva att man inte ska äta något onyttigt under hela veckan, eller på kanske två veckor. Sedan tar man sig som bäst till tisdagen, men oftast ger i alla fall jag efter redan på måndageftermiddag då jag går förbi en liten chokladbit. Ni vet nog hur det är, man ser chokladbiten och tänker att Nä, jag ska ju inte äta, det går en liten stund och snart börjar tankegångarna istället bli Men tänk om man skulle..Nej! Jag skulle ju inte! Efter ytterligare en stund Men det är ju bara EN bit, jag kan ju börja imorgon istället. Efter det tar det inte många minuter innan man kapitulerar och kastar sig över chokladen med de övertygande orden Jag börjar imorgon, det här var ju ändå bara första dagen, vad gör det för skillnad? Jag är ju dessutom inte alls särskilt tjock heller. Har tanken väl satt sig så kan man inte släppa den och till sist ger man upp.
Sedan kommer de förhatliga skuldkänslorna, besvikelsen över att man varit så odisciplinerad och om man är som jag slutar det oftast i en hel godis-orgie Det är ju ändå redan förstört. Och då ska man börja nästa vecka istället, och nästa och nästa. Vad det mest blir är att man varje vecka innan den nya veckan äter som en gris, eftersom man inte kommer att äta godis på så länge sedan. Och på måndag vet vi alla vad som händer...
De flesta tidningar och hälso-experter brukar ju tipsa om att äta ordentligt med mellanmål för att slippa sockersuget, eller ha med sig en påse morotsbitar eller liknande när andan faller på. Som att morötter skulle hjälpa så snart som en chokladbit satt sig på hjärnan!
Nä, jag kör en annan metod som faktiskt hjälper. Skriv ett kontrakt! Alla har vi nog någon förälder, en kompis eller ett syskon som är medveten om situationen och vill hjälpa till.
Jag skrev ett kontrakt med min lillasyster. Det var utformat så att jag lovade att inte äta godis, chips, dricka, glass, saft och så vidare (alltså allt jag inte bör äta) förrän den 1 december i år. Tillåtet är popcorn, salta pinnar/kex och naturgodis (endast nötter, inget med choklad/yoghurt).
För att göra det uthärdligt har jag fått välja två tillfällen tills dess som jag är tillåten att äta onyttigt. För mig gick det ena tillfället åt i helgen och mitt nästa har jag valt till all helgona.
Det fina i kråksången är att man inte bara skriver under kontraktet, utan att ett kontraktsbrott dessutom debiteras med 800 kronor till min syster.
Så mitt tänk när jag nu ser en chokladbit har istället blivit Åh, en chokladbit skulle vara gott, fast det får jag ju inte äta...nej, ingen chokladbit i världen är värd 800 kronor. Det får allt vara det. Suget släpper direkt eftersom jag vet att det inte är lönt att tänka på.
Denna typ av kontrakt kräver naturligtvis att man är hederlig och har ett samvete så att man inte går och smygäter. Men för mig är ett löfte ett löfte, ett som är värt 800 kronor därtill. Klokast är att välja någon man inte vill se besviken och skriva kontraktet med denna. Gör det seriöst med två underskrifter, datum med mera så att det känns mer som på riktigt.
Jag rekommenderar denna metod å det varmaste!
Stegtävling?
Promenader är ju som bekant mycket billigt och dessutom inte lika farligt för kroppen som exempelvis tyngdlyftning kan vara. Men är det inte ofta förbannat trist och tråkigt? Särskilt vid ruggiga dagar som denna är det svårt att motivera sig själv att gå upp ur en skön säng för att huttra runt ensam utomhus.
I våras höll vi i en stegtävling på jobbet, vi deltog i korpens stegtävling som hölls över hela landet. Jag var inte särskilt motiverad av att slå något rekord över alla, de värsta galningarna snittade ju på runt 40 - 50 000 steg om dagen! (vad jobbar sådana människor med egentligen? HINNER de att jobba överhuvudtaget??). Men det var däremot peppande att försöka slå sina kollegor och denna tävling hjälpte mig så långt att promenaderna, som tidigare varit så tråkiga, blev ett verkligt behov för mig. Hade jag inte gått runt 15 000 steg när kvällen kom var jag tvungen att gå ut för en extra runda runt kvarteret för att inte benen skulle klia på mig (man fick ju dessutom inte låta kollegorna gå om).
Så vad sägs? Jag har inte riktigt funderat ut detaljerna, men jag startar på måndag (varför alltid en måndag?) och tänkte varje kväll lägga in dagens steg. De som vill vara med kan ju lägga in sina steg i kommentetor-raden under på varje dags inlägg så har vi koll på hur vi ligger till gentemot varandra :).
Vi kan väl säga att tävlingen pågår under en månad till att börja med? För enkelhetens skull får alla själva räkna ut sin totala stegsumma och redovisa det på slutdatumet. Segraren vinner en "lättare" tillvaro ;).
Jag hoppas att någon är på!
I våras höll vi i en stegtävling på jobbet, vi deltog i korpens stegtävling som hölls över hela landet. Jag var inte särskilt motiverad av att slå något rekord över alla, de värsta galningarna snittade ju på runt 40 - 50 000 steg om dagen! (vad jobbar sådana människor med egentligen? HINNER de att jobba överhuvudtaget??). Men det var däremot peppande att försöka slå sina kollegor och denna tävling hjälpte mig så långt att promenaderna, som tidigare varit så tråkiga, blev ett verkligt behov för mig. Hade jag inte gått runt 15 000 steg när kvällen kom var jag tvungen att gå ut för en extra runda runt kvarteret för att inte benen skulle klia på mig (man fick ju dessutom inte låta kollegorna gå om).
Så vad sägs? Jag har inte riktigt funderat ut detaljerna, men jag startar på måndag (varför alltid en måndag?) och tänkte varje kväll lägga in dagens steg. De som vill vara med kan ju lägga in sina steg i kommentetor-raden under på varje dags inlägg så har vi koll på hur vi ligger till gentemot varandra :).
Vi kan väl säga att tävlingen pågår under en månad till att börja med? För enkelhetens skull får alla själva räkna ut sin totala stegsumma och redovisa det på slutdatumet. Segraren vinner en "lättare" tillvaro ;).
Jag hoppas att någon är på!
Mitt livs historia klätt i kilon
Jag har egentligen alltid varit smått överviktig, men överlag ganska tillfreds med mig själv ändå.
Under skoltiden ifrån lekis till högstadie var jag väl rätt mullig och började att lägga på mig ganska bra. Nu i efterhand kan jag i och för sig se tillbaka på mig själv och inte förstå varför jag tyckte att jag var tjock.
Under sommarlovet till åttonde klass försvann 10 kilo ifrån min kropp helt magiskt. Jag gick ifrån 72 kg till 62 kg i ett nafs, jag TÄNKTE inte ens på att gå ned i vikt - det bara hände utan vidare. Det underbara var också att jag fick en helt ny garderob i och med att jag plötsligt också kom i min syrras kläder (nåja, det mesta iaf).
Jag tror att jag cyklade mycket den sommaren, levde huvudsakligen på att frossa i jordgubbar under den säsongen och var i slutändan mycket noga med att bara äta godis i måttlig mängd och endast under helgen. Att jag kände mig allmänt lycklig och tillfreds med livet just då gjorde nog mycket till.
Men jag gick naturligtvis upp de där kilona ganska snabbt, och trots ett löfte om att göra om samma sak igen kommande sommar så fortsatte jag att gå upp ännu mer.
När jag började gymnasiet vägde jag alltså runt 80-strecket och när jag då såg mig själv på kort blev jag chockad över det som mötte mig. Följande sommar gick jag dessutom upp ytterligare något kilo. Trots att jag cyklade till sommarjobbet 7 km fram och tillbaka i tre veckor, men på jobbet blev det en hel del sötsaker.
Jag träffade en kille och det peppade mig att gå ned i vikt under hösten, vilket jag också gjorde. 72 kilo vägde jag då jag ställde mig på vågen november 2003. Men till sommaren därpå hade jag pendlat upp och ner och vägde säkert närmare 80 kg igen. Som jag under sommaren förvandlade till 74 kg och klasskompisarna applåderade på höstterminen.
Under första tiden i tredje ring såg livet ljust på mig, under vintern slog jag också vad med min pojkvän och det hjälpte mig att hålla en fin figur. Men igen...
till studenten hade jag självklart gottat till det igen och trots att jag hade lovat mig själv att vara smal tills dess hade kilona återigen smugit sig på.
Efter skolan flyttade jag till Stockholm och min blivande sambo. Att ha det lite snålt med pengar gjorde mig nog gott. Jag höll mig länge ganska stadigt på 70-72 kg.
Tills jag bytte jobb till ett som krävde mycket energi och lämnade ingen ork kvar till träning. Jag hade dessutom få tillfällen att få tid till lunch, desto fler tillfällen blev det till att frossa i det fikabröd och godis som fanns tillgängligt. Och sedan 2 år tillbaka har jag vistats i min kroppshydda som tycks stannat på 79-80 kg. Att min sambo avskydde fett och sötsaker hjälpte inte, det skapade istället ett smygätande utan dess like.
I våras, 2008, fick jag hjälp av en kollega som peppade mig ner till 76 kg. Men återigen..under sommaren har det smugit tillbaka och landade nu på fasansfulla 81,4. Jag bannar naturligtvis mig själv när jag ser korten ifrån juni då jag precis började komma i klänningar och festkläder som har legat oanvända i oändlighet.
Så här står jag nu, materian ska bort så att det skriker om det! Problemet är att jag fått en sådan självbild att jag bara känner mig som en blobb (som jag brukar kalla mig) som jäser i soffan, helt utan motivation att göra någonting. Jag har trots flera lyckade försök på något sätt förlorat tilltron till att kunna gå ned i vikt och jag tror att de negativa tankarna hindrar mig ifrån att gå ned hur mycket jag än försöker.
Så snälla hjälp mig! Detta känns som lite av ett sista hopp. Jag tror att det skulle hjälpa mig enormt att ha kontakt med andra i samma sits, peppa varandra och följa varandras utveckling.
Heja oss!
Under skoltiden ifrån lekis till högstadie var jag väl rätt mullig och började att lägga på mig ganska bra. Nu i efterhand kan jag i och för sig se tillbaka på mig själv och inte förstå varför jag tyckte att jag var tjock.
Under sommarlovet till åttonde klass försvann 10 kilo ifrån min kropp helt magiskt. Jag gick ifrån 72 kg till 62 kg i ett nafs, jag TÄNKTE inte ens på att gå ned i vikt - det bara hände utan vidare. Det underbara var också att jag fick en helt ny garderob i och med att jag plötsligt också kom i min syrras kläder (nåja, det mesta iaf).
Jag tror att jag cyklade mycket den sommaren, levde huvudsakligen på att frossa i jordgubbar under den säsongen och var i slutändan mycket noga med att bara äta godis i måttlig mängd och endast under helgen. Att jag kände mig allmänt lycklig och tillfreds med livet just då gjorde nog mycket till.
Men jag gick naturligtvis upp de där kilona ganska snabbt, och trots ett löfte om att göra om samma sak igen kommande sommar så fortsatte jag att gå upp ännu mer.
När jag började gymnasiet vägde jag alltså runt 80-strecket och när jag då såg mig själv på kort blev jag chockad över det som mötte mig. Följande sommar gick jag dessutom upp ytterligare något kilo. Trots att jag cyklade till sommarjobbet 7 km fram och tillbaka i tre veckor, men på jobbet blev det en hel del sötsaker.
Jag träffade en kille och det peppade mig att gå ned i vikt under hösten, vilket jag också gjorde. 72 kilo vägde jag då jag ställde mig på vågen november 2003. Men till sommaren därpå hade jag pendlat upp och ner och vägde säkert närmare 80 kg igen. Som jag under sommaren förvandlade till 74 kg och klasskompisarna applåderade på höstterminen.
Under första tiden i tredje ring såg livet ljust på mig, under vintern slog jag också vad med min pojkvän och det hjälpte mig att hålla en fin figur. Men igen...
till studenten hade jag självklart gottat till det igen och trots att jag hade lovat mig själv att vara smal tills dess hade kilona återigen smugit sig på.
Efter skolan flyttade jag till Stockholm och min blivande sambo. Att ha det lite snålt med pengar gjorde mig nog gott. Jag höll mig länge ganska stadigt på 70-72 kg.
Tills jag bytte jobb till ett som krävde mycket energi och lämnade ingen ork kvar till träning. Jag hade dessutom få tillfällen att få tid till lunch, desto fler tillfällen blev det till att frossa i det fikabröd och godis som fanns tillgängligt. Och sedan 2 år tillbaka har jag vistats i min kroppshydda som tycks stannat på 79-80 kg. Att min sambo avskydde fett och sötsaker hjälpte inte, det skapade istället ett smygätande utan dess like.
I våras, 2008, fick jag hjälp av en kollega som peppade mig ner till 76 kg. Men återigen..under sommaren har det smugit tillbaka och landade nu på fasansfulla 81,4. Jag bannar naturligtvis mig själv när jag ser korten ifrån juni då jag precis började komma i klänningar och festkläder som har legat oanvända i oändlighet.
Så här står jag nu, materian ska bort så att det skriker om det! Problemet är att jag fått en sådan självbild att jag bara känner mig som en blobb (som jag brukar kalla mig) som jäser i soffan, helt utan motivation att göra någonting. Jag har trots flera lyckade försök på något sätt förlorat tilltron till att kunna gå ned i vikt och jag tror att de negativa tankarna hindrar mig ifrån att gå ned hur mycket jag än försöker.
Så snälla hjälp mig! Detta känns som lite av ett sista hopp. Jag tror att det skulle hjälpa mig enormt att ha kontakt med andra i samma sits, peppa varandra och följa varandras utveckling.
Heja oss!
Ironi?
Inse humorn i att under mitt inlägg följer reklamen Gå ned 5 kg snabbt?
Jag inser också att jag är betydligt tjockare än vad jag trodde, förr har det känts tvärtom....
Jag inser också att jag är betydligt tjockare än vad jag trodde, förr har det känts tvärtom....
I'm just one stomach flu away from my goal weight...
Nu får det vara bra. Slut på socker och skit. Framförallt slut på tristessätande och start för tränandet.
Mitt problem är egentligen inte att jag äter enorma mängder mat och dricker tre liter cola om dagen. Mitt problem är det där förströdda oj-nu-går-jag-förbi-en-liten-choklad-att-stoppa-i-munnen-ack-så-enkelt-ätandet. Eller när man sitter i tevesoffan och vill sysselsätta fingrarna med någon form av aktivering - alltså länsa kylen. Eller så äter jag för ätandets skull helt enkelt. Jag kan äta jordnötter och bananchips bara för att äta, trots att jag inte tycker om det.
Och kilona smög sig på, ojoj vad de smög bra tills dess att byxorna inte gick att knäppa längre.
Nu är självbilden i botten och jag kan ligga vaken om nätterna och drömma om forna dagar då klänningarna satt följsamt utan valkar. Frustrerat sömnlös för att jag hatar det extra som sitter på min kropp, främst då på magen. Det är som främmande materia på min kropp, och jag känner att det smalare jaget inom den där ytan förtvivlat längtar ut.
Jag vill inte vara pinnsmal, jag gillar mina former men nu har det gått överstyr.
Man kan väl säga som så; inom mig finns en smal kvinna som desperat längtar ut. Nu ska materian bort!
Längd: 169 cm
Nuvarande vikt: 81, 4 kg
Mål: 68 kg
Nuvarande BMI: 28, 4 (när fan blev det så högt??!)
Mål BMI: 23-24
Nuvarande midjemått: ca 100 cm (banne mig, jag är gubbtjock...)
Mål midjemått: mellan 75-80 cm
Mängd kroppsfett: ca 34%
Mål kroppsfett: Under 30%
Delmål 1: 2008-11-03. 78 kg
Delmål 2: 2008-12-01. 75 kg
Sedan tar vi det ifrån det...
ATTRAKTIVT??
Mitt problem är egentligen inte att jag äter enorma mängder mat och dricker tre liter cola om dagen. Mitt problem är det där förströdda oj-nu-går-jag-förbi-en-liten-choklad-att-stoppa-i-munnen-ack-så-enkelt-ätandet. Eller när man sitter i tevesoffan och vill sysselsätta fingrarna med någon form av aktivering - alltså länsa kylen. Eller så äter jag för ätandets skull helt enkelt. Jag kan äta jordnötter och bananchips bara för att äta, trots att jag inte tycker om det.
Och kilona smög sig på, ojoj vad de smög bra tills dess att byxorna inte gick att knäppa längre.
Nu är självbilden i botten och jag kan ligga vaken om nätterna och drömma om forna dagar då klänningarna satt följsamt utan valkar. Frustrerat sömnlös för att jag hatar det extra som sitter på min kropp, främst då på magen. Det är som främmande materia på min kropp, och jag känner att det smalare jaget inom den där ytan förtvivlat längtar ut.
Jag vill inte vara pinnsmal, jag gillar mina former men nu har det gått överstyr.
Man kan väl säga som så; inom mig finns en smal kvinna som desperat längtar ut. Nu ska materian bort!
Längd: 169 cm
Nuvarande vikt: 81, 4 kg
Mål: 68 kg
Nuvarande BMI: 28, 4 (när fan blev det så högt??!)
Mål BMI: 23-24
Nuvarande midjemått: ca 100 cm (banne mig, jag är gubbtjock...)
Mål midjemått: mellan 75-80 cm
Mängd kroppsfett: ca 34%
Mål kroppsfett: Under 30%
Delmål 1: 2008-11-03. 78 kg
Delmål 2: 2008-12-01. 75 kg
Sedan tar vi det ifrån det...
ATTRAKTIVT??
